Politiseringen av IPCC

FN:s klimatpanel IPCC publicerade den 6:e april den andra av tre delrapporter i sin fjärde klimatrapport. IPCC:s detaljerade och sakliga rapporter från 1990, 1995 och 2001 har varit en guldgruva för alla som försökt navigera i flodvågen av vetenskapliga resultat, partsinlagor och desinformation om klimatförändringarna. Tyvärr visar den senaste rapporten på en ökad politisk kontroll av vilka vetenskapliga resultat och bedömningar som forskarna tillåts presentera genom IPCC.

IPCC:s rapport Klimatförändring 2007, består av tre delrapporter:

  1. De fysikaliska grundvalarna
  2. Konsekvenser, anpassning och sårbarhet
  3. Åtgärder för att mildra klimatförändringarna

Processen går till så att över 2500 forskare över hela världen bidrar till rapporten. En panel på några hundra forskare författar successiva utkast för granskning av regeringsutsända från över 120 länder. Om inte alla forskare och regeringsutsända är överens så kan inte dokumentet godkännas. Det som hände den 6:e april var att IPCC blev klar med en “Sammanfattning för beslutsfattare” på 21 sidor av den andra delrapporten. Detta skedde efter mycket tuffa förhandlingar där forskarna tvingades till ett flertal viktiga eftergifter av regeringsrepresentanterna.

En av forskarna sa till nyhetsbyrån AP att “författarna förlorade.” Många forskare lovade att aldrig delta i IPCC-processen igen på grund av den politiska styrningen. Martin Parry, en av forskarna sa att “det var beklagligt att vissa budskap försvann.” Men han hävdade ändå att rapportens övergripande genomslagkraft inte blev urvattnad. John Walsh, en klimatexpert som skrev ett kapital om polarregionerna, sa att “vetenskapen kapades av de politiska byråkraterna.” En av huvudförfattarna protesterade under arbetet att “det här är vandalism av vetenskapen” och drog ner applåder i den hårda debatten. Vid ett tillfälle lämnade forskarna förhandlingarna i protest. Presskonferensen som skulle presentera sammanfattningen fick skjutas upp eftersom man inte kunde enas i tid.

Neil Adger vid brittiska Tyndall Centre sa att:

Det verkar som väldigt ogenerade särintressen försöker hindra vissa budskap från att nå ut. Vi har gjort vårt bästa för att tillhandahålla den bästa vetenskapliga bedömningen, men när dess ordval sedan ändras så blir vi väldigt upprörda. Det handlar om tre års arbete.

Nedan följer exempel på information som utelämnats eller mildrats i den andra delrapportens 21-sidiga sammanfattning:

  • Ett påstående om att klimatförändringarna med 90 procents säkerhet redan påverkar naturen på alla kontinenter och i många hav. Flera länder insisterade på 80 procents sannolikhet och formuleringen fick strykas.
  • Man har också tonat ned och mildrat en varning om att det är stor risk att 20–30 procent av alla växt- och djurarter kommer att dö ut.
  • Utkasten sa att ingen kontinent undgår dramatiska effekter om medeltemperaturen på jorden stiger med mer än 2 grader jämfört med 1990. Temperaturgränsen fick justeras till 2–3 grader.
  • Delar av Nordamerika kan drabbas av svåra ekonomiska skador. Fick strykas efter initiativ från USA.
  • Beskrivningen av riskerna för korallrev har lindrats.
  • Även en beskrivning av riskerna för tropiska orkaner har lindrats.
  • En illustration som visar hur olika regleringar av utsläppen kan begränsa skadorna har utelämnats.
  • En tabell som visar konsekvenserna av den globala uppvärmningen för varje grad av uppvärmning fick också strykas.
  • En mening som hävdade att en minskning av utsläppen krävs utöver endast anpassning till klimatförändringarna ströks även den.
  • En annan mening som påstod att “hundratals miljoner” människor skulle vara i riskzonen för översvämningar fick ändras till “miljoner.”
  • Ett påstående om att upp till 120 miljoner människor löper risk för hungersnöd fick strykas.

Saudiarabien, Kina, Ryssland, USA, Kanada och Australien pekas ut som de största bromsklossarna. Det är inte svårt att se anledningar till att just dessa länder sätter sig på tvären:

  • Saudiarabien har världens största oljereserver och 90 procent av landets export kommer från olja.
  • Även Rysslands export domineras av olja och naturgas och landet har de sista åren återfått en del av sin forna stormaktsglans genom att använda sina åtråvärda fossila bränslen som ett påtryckningsmedel mot sina grannländer inklusive EU.
  • USA, Kanada och Australien har regeringar som gått mycket långt i sina försök att förringa riskerna med klimatförändringarna och deras politiska prestige står på spel (samt kampanjstöd från mäktiga oljeberoende eller oljeproducerande industrier.)
  • USA har världens största utsläpp av koldioxid och Kina de näst största.
  • USA, Kanada och Australien har de största koldioxidutsläppen per person av alla länder (utom några mindre länder med mycket speciella ekonomier.)

Ändå så förutsägs i alla fall USA, Kina och Australien få bära en mycket stor del av de framtida konsekvenserna av klimatförändringarna bland annat i form av torka och vattenbrist som skulle slå mycket hårt mot det ekonomiskt viktiga jordbruket i dessa länder. Uppenbarligen har de regeringar som prioriterar att sitta kvar vid makten framför sitt lands långsiktiga väl.

USA har även försökt påverka andra delar av IPCC:s rapport. Bland annat så ville man poängtera möjligheten med science fiction-artade lösningar som att placera ut tusentals speglar mellan solen och jorden för att minska solstrålningen. IPCC:s utkast hävdar att att dessa lösningar är “spekulativa, med okänd kostnad och med okända sidoeffekter.” USA tyckte också att Kyotoprotokollet för handel med utsläppsrätter framstod i alldeles för god dager och ville lyfta fram fler negativa sidor.

Årets rapport publiceras under ledning av Rajendra Pachauri. Han blev tillsatt efter att den förra ordföranden Robert Watson tvingades bort år 2002 av USA, uppenbarligen efter lobbying av oljejätten Exxon Mobil, som Klimatfakta skrivit om tidigare. Watson hade uttalat sig mycket kraftigt om behovet att bekämpa den globala uppvärmningen, vilket inte gillades av USA. Pachauri har dock inte blivit så slätstruken som Bushregeringen kanske hoppats, utan han har gjort ett bra jobb givet den politiska press som uppstått.

Orsaken till IPCC:s bekymmer ligger i den byråkratiska processen där 2500 forskare först ska enas om sina resultat (vilket är svårt nog), och sedan kompromissa med samtliga regeringsrepresentanter för 120 länder. Till de 120 länderna hör både demokratier, repressiva diktaturer och oljestater. Med sådana förutsättningar är det ett mirakel att man alls fått fram en rapport.

IPCC:s byråkratiska process utformades under åttiotalet inför den första rapporten 1990. Även här har USA haft ett finger med i spelet. Ronald Reagans regering ville förhindra uttalanden av självutnämnda kommittéer av forskare av fruktan att de skulle vara för “alarmistiska.” Reaganregeringen förespråkade därför den nuvarande byråkratiska strukturen där samtliga medlemsländer och experter måste enas om varje detalj. Ironiskt med tanke på att USA varit den hårdaste kritikern av FN:s byråkrati.

Trots de politiska kompromisser som gjorts måste sägas att IPCC producerat allt skarpare och tydligare varningar till världens politiker och väljare för varje rapport som publicerats. IPCC:s rapporter kvarstår som den främsta källan till information om klimatförändringarna. Men den ökande politiseringen av IPCC:s arbete innebär att vi aldrig kommer att få veta precis hur skarpa varningarna varit om de 2500 forskarna fått komma överens utan politisk styrning.

Uppdatering 2007-04-17 Enligt Associated Press så är det bara “Sammanfattningen för beslutsfattare” som går igenom denna kompromissprocess mellan regeringsrepresentanter och forskare. Förutom den fulla rapporten så är också en 79-sidig “Teknisk sammanfattning” under framtagning och den kommer att innehålla forskarnas ocensurerade bedömningar och resultat.

Källor