Risk för mycket stora höjningar av havsytan

Det har skrivits flitigt om IPCC:s klimatrapport för 2007 i media under våren och sommaren. En av de allvarliga riskerna som rapporterats är höjningen av havsytan och enligt bland annat DN så ”beräknar IPCC att havsytan under de närmaste hundra åren kommer att stiga med mellan 18 och 59 centimeter, beroende på hur mycket koldioxid vi släpper ut.”

Det är dessvärre en felaktig tolkning av rapporten, man kan inte läsa rapportens siffror som en övre gräns, havsytan kan komma att stiga betydligt mer än så.

Alla faktorer har inte räknats med

Det som är viktigt att förstå är att IPCC, FN:s klimatpanel, anger siffran 18 till 59 centimeter givet en rad förenklingar, varav den viktigaste är att man inte tagit hänsyn till det ökade isflödet från Antarktis och Grönland som väntas uppstå i takt med att värmen ökar. IPCC säger själv i en fotnot att “vår förståelse av dessa effekter är för begränsad för att uppskatta deras sannolikhet eller för att ange en övre gräns för höjningen av havsytan.”

Detta är ett bra exempel på hur kommunikationen mellan forskare och allmänheten via media kan misslyckas. Strikt vetenskapligt sett har inte IPCC gjort något fel, man har angett ett omfång för höjningen av havsytan och talat om att man inte räknat med vissa saker. Men media måste försöka presentera nyheterna på ett begripligt sätt, och de kan inte gärna uppfinna sina egna siffror, därför får de siffror som anges duga. Konsekvensen blir att allmänheten oundvikligen kommer att tolka 59 centimeter som en övre gräns, fastän IPCC uttryckligen sagt att det inte är en övre gräns.

Smältvattnets effekter

Att smälta is är en enkel fysikalisk process som forskarna förstår mycket väl och de kilometertjocka lagren av is på Grönland och Antarktis bör ta tusentals år att smälta. Men de sista åren har man fäst allt mer uppmärksamhet på hur smältprocessen kan ändras av de stora mängder smältvatten som bildas. På somrarna bildas smältvatten på istäckena som borrar sig ner genom istäcket och försvagar det för att till slut hamna under istäcket där det fungerar som ett smörjmedel för det glaciärliknande flödet av is mot havet. Forskarna saknar i dag bra modeller för hur smältvattnet påverkar issmältningen.

Att smältvatten kan ha dramatiska konsekvenser för hur is smälter demonstrerades när Larsen B is-shelfen i Antarktis kollapsade och försvann under några dagar i februari till mars 2002. Larsen B shelfen var ett 14 000 år gammalt flytande istäcke som sträckte sig ut från Antarktis och täckte en yta lika stor som Gotland. Forskarna visste att Larsen B var hotad, men att kollapsen kunde ske på bara några dagar var helt oväntat. Orsaken var smältvattnet som hade borrat sig ner genom isen tills den var helt perforerad och snabbt kunde brytas isär.

Det är bland annat smältvattnets accelererande effekter på issmältningen som IPCC har bortsett från när de anger 18 till 59 centimeters höjning av havsytan om hundra år.

Vad är då en rimlig övre gräns?

Men ur samhällets perspektiv kan vi inte bara bortse från vissa risker, även om de är oklara. Frågan är vad som är en rimlig övre gräns för höjningen av havsytan vid fortsatt god ekonomisk tillväxt och flitig användning av fossila bränslen? Det måste vi ha ett svar på för att kunna avgöra vilka åtgärder och kostnader som är försvarbara för att bromsa klimatförändringarna.

Det visar sig att uppskattningen av den övre gränsen skiljer sig kraftigt mellan olika forskare även om den i samtliga fall är betydligt mer än 59 centimeter. Om vi börjar i den mer konservativa ändan så anser fysikern Andrew Weaver som deltog i IPCC att den övre gränsen för havsytans höjning är en meter.

Något mer vågad är Stefan Rahmstorf som i en artikel i Nature sätter den övre gränsen till 1,4 meter. Rahmstorf som också deltog i IPCC är tillsammans med ett antal andra istäckesexperter missnöjd med IPCC:s siffror som den anser bortser från vissa risker. Rahmstorf har också skrivit en bra men svårgenomtränglig artikel för Realclimate där han förklarar exakt vad som IPCC utelämnat i sina beräkningar.

Jim HansenMen det finns de som vill gå betydligt längre än så. Klimatforskaren James Hansen (bilden till vänster) anger inte ens någon övre gräns utan anser det nästan säkert att havsytan kommer att stiga minst flera meter under de nästa hundra åren om inte åtgärder vidtas. En sådan höjning vore katastrofal och skulle helt eller delvis täcka åtskilliga av de största städerna i världen med enorma kostnader och lidande som följd. Hansen kan tyckas extrem men han är en av de absolut främsta klimatforskarna och vågade redan 1988 offentligt säga att man med 99 procents säkerhet kunde se effekterna av den globala uppvärmningen, vilket nu är helt accepterat inom forskarkåren.

Som stöd för sitt påstående pekar Hansen bland annat på att det finns geologiska data för flera tillfällen när istäckena smält betydligt fortare än IPCC:s prognoser. För till exempel 14 000 år sedan, orsakade smältande istäcken att havsytan steg 20 meter på 400 år. För att hitta en geologisk period som var varmare än nu får man gå tillbaka en miljon år då det var ungefär en grad varmare än nu. Havsytan var då omkring 25 meter högre än nu. IPCC förutsäger en temperaturhöjning på minst 3 grader detta århundrade vid fortsatta utsläpp av växthusgaser.

Uppskattningarna av hur mycket havsytan i värsta fall kan komma att stiga detta århundrade varierar alltså kraftigt, från en meter till åtskilliga meter. Oavsett vilket så är det betydligt mer än de 59 centimeter som rapporterats i media. Det är också viktigt att komma i håg att havsytan kommer att stiga även efter 2100 om inte åtgärder vidtas. Skillnaden i forskarnas uppfattningar handlar främst om hastigheten i avsmältningen. Att fortsatta utsläpp av växthusgaser förr eller senare leder till åtskilliga meters höjning av havsytan är inte speciellt kontroversiellt.

Två olika synsätt

Men det går också att också skönja en konflikt mellan två olika synsätt hos forskarna. Det ena synsättet är det fysikaliska som IPCC till stor del representerar där man försöker förutsäga det framtida klimatet med sofistikerade modeller som körs i datorer för att på så sätt förutsäga vad som kommer att hända. Det ger exakta resultat under förutsättning att modellen är korrekt men om modellen baseras på felaktiga antaganden kan resultaten bli helt fel.

Det andra synsättet är det geologiska synsättet där man istället tittar på Jordens geologiska historia och baserar sina prognoser på vad som hänt under tidigare temperaturvariationer. Fördelen är att man baserar sina antagande på saker som faktiskt hänt i verkligheten och inte bara i en modell. Nackdelen är att det geologiska datat ofta är betydligt osäkrare så förutsägelserna blir mindre precisa än med de fysikaliska modellerna. Även om James Hansen är en fysiker så lägger Hansen större vikt vid det geologiska datat än vad IPCC gör och kan därför sägas representera det geologiska synsättet.

Politisk styrning

Men det kan också finnas annat än vetenskapliga meningsskiljaktigheter som bidrar till den stora spridningen i uppskattningarna. Hansen pekar på att det i USA finns ett kraftigt politiskt motstånd mot forskare som uttalar sig för öppet om farorna med klimatförändringarna. Från ett svenskt perspektiv kan detta tyckas som paranoia men en aktiv politisk styrning av forskning inom politiskt känsliga områden sker i USA en långt större utsträckning än vad som framgår i svensk media. Organisationen Union of Concerned Scientists har samlat över 10 000 underskrifter av forskare, varav 52 nobelpristagare, mot den politiska styrningen av forskningen i USA. Som chef för NASA:s klimatforskningsinstitut och en mycket diger meritlista har Hansen en position som få andra att våga tala om risker som inte redan är väletablerade och allmänt accepterade. Även forskare inom IPCC upplever att deras resultat blir politiskt styrda, vilket Klimatfakta skrivit om tidigare.

Framtiden

Det går alltså inte att säga precis hur mycket havsytan kan komma att stiga under de kommande hundra åren vid fortsatta utsläpp. Vad som är helt säkert är att IPCC:s siffra på 59 centimeter och som rapporterats i de flesta media är otillräcklig som en övre gräns. Snarare bör denna gräns sättas någonstans mellan en meter och åtskilliga meter, beroende på vilka forskare vi väljer att lita på. Med tanke på det politiska tryck som forskarna utsätts för är det inte helt lätt att avfärda Hansens alarmerande varningar som för extrema. Om vi vill vara säkra på att undvika mycket katastrofala höjningar av havsytan måste vi inom ett decennium börja med långt kraftigare nedskärningar av utsläppen än vad som nu planeras för.

Källor