Koldioxidkompensation har blivit ett populärt sätt att med plånboken lätta på sitt privata miljösamvete. Men ny forskning pekar på att metoden saknar vetenskaplig grund. Journalisten Andreas Malm förklarar.
Under senmedeltiden spred katolska kyrkan evangeliet att en individ kunde sona sina synder genom att betala en präst, en munk, en korsfarare som satt inne med ett överskott av goda gärningar. Allmosor till fromma ändamål var ett säkert sätt att förkorta sin tid i Purgatorium: marknaden för avlatsbrev exploderade.
I dag exploderar en besläktad marknad. Kompensation av koldioxidutsläpp har pÃ¥ nÃ¥gra fÃ¥ Ã¥r utvecklats till en lukrativ, lovprisad bransch. Mellan 2005 och 2006 tredubblades den globala omsättningen, och den beräknas mer än femdubblas igen under de kommande tre Ã¥ren. Logiken känns igen: du som har koldioxidsynder pÃ¥ ditt samvete, du som inte kan sluta släppa ut men har pengar i plÃ¥nboken, du som individ kan botgöra dig genom att köpa en andel av de lager av goda klimatgärningar som företagen Carbon Fund, Climate Care, Carbon Neutral Company har byggt upp. PÃ¥ det förstnämnda företagets hemsida kan du, med hjälp av en i mängden av virtuella kalkylatorer, räkna ut de totala koldioxidutsläpp som din privata livsföring förorsakar, och om du i likhet med en genomsnittlig amerikan tillför 23 ton koldioxid till atmosfären varje Ã¥r kan du till den ringa kostnaden av 99 dollar köpa ut fullständig “koldioxidneutralitet” för ett Ã¥r framöver. Företaget garanterar att dina synder subtraheras till noll.
Sedan klimatdebatten nÃ¥dde Svea rike, efter SVT:s dokumentärserie “Planeten”, har koldioxidkompensationen skjutit fart ocksÃ¥ här. Denna tidning, Europcar, Luftfartsverket, SAS och Apollo är nÃ¥gra av dem som hakat pÃ¥ och nu marknadsför “ansvarsfullt resande” eller andra omskrivningar för klimatavlat, ofta till synnerligen facila priser. Sverige tycks därmed vara pÃ¥ väg att upprepa det mönster som västvärlden etablerat sedan Kyotoförhandlingarna inleddes: en panikkänsla inför den globala uppvärmningen utmynnar efterhand i att individer eller företag kompenserar sina utsläpp pÃ¥ en marknad.
Det är bara det att allt är bedrägeri. I tvÃ¥ nyutkomna rapporter avslöjas skoningslöst och metodiskt den förfalskning som ligger till grund för hela kompensationsmarknaden, mest ingÃ¥ende i den digra “Carbon Trading”, utgiven av Dag Hammarskjöld Foundation vid Uppsala universitet: den borde vara obligatorisk läsning för alla politiker med makt över och medborgare med intresse för klimatet. Där reder Larry Lohmann ut lögnen om hur biosfärens kolcykel fungerar. Kompensationsmarknadens kardinaltanke är att ett visst utsläpp frÃ¥n förbränning av fossila bränslen, säg ett ton koldioxid, kan balanseras upp av att ett ton koldioxid binds genom fotosyntes i en skog. Men i verkligheten gÃ¥r det inte att sätta nÃ¥got likhetstecken mellan de tvÃ¥ enheterna.
Fossila bränslen hämtas ut ur vilorum där de legat i mer än 300 miljoner Ã¥r. Där skulle de ha stannat, stilla, orörda i mÃ¥nga hundratals miljoner Ã¥r innan det kol de förkroppsligar ytterligt lÃ¥ngsamt, genom jordens naturliga processer – förvittring, plattektonik, vulkanutbrott – till slut skulle ha lossats och Ã¥terförts till atmosfären.
Med kol i träd är det annorlunda. En kolatom som sänks ned i en skog stannar i genomsnitt ett decennium. Träd andas, träd dör, fattar eld, huggs ned: pÃ¥ en livstid som sällan är längre än en människas lämnar de ifrÃ¥n sig det kol de har bundit. Om ett ton kol grävs upp ur underjorden, hamnar i atmosfären och sänks ned i en skog är därmed samma ton tillbaka i atmosfären inom kort. Utsläppet har inte i nÃ¥gon rimlig mening “kompenserats”. För att uppnÃ¥ ett sÃ¥dant nollsummespel skulle det krävas att kolet pÃ¥ nytt begravdes under marken, i de djupa hÃ¥l där de fossila bränslena vilar – men sÃ¥dana begravningsprocesser tar hundratals miljoner Ã¥r i ansprÃ¥k.
De katastrofala effekterna av att förbränna fossila bränslen kommer sig just av att den aktiva kolcykeln, den som träd, andra levande organismer, mark och hav ingÃ¥r i, belastas med nya jättetyngder av koldioxid som (vissa) människor lassar ut. Det finns ingen fysisk möjlighet att kolsänkorna kan klara den bördan. Det överflöd av koldioxid som är i svang i cykeln, och som ständigt växer, minskas inte av att nÃ¥gra extra eukalyptusträd planteras i Brasilien: din affärsresa till New York – om du nu hör till de affärsmän som flyger veckovis – ökar fortfarande belastningen med lika mycket. Ju mer du flyger, desto värre blir ditt klimatdÃ¥d. Det spelar ingen roll hur mÃ¥nga avlat du köper. Som en klimatvetare uttrycker det i “Carbon Trading”: “Att säga Ã¥t folk att plantera mer träd för att motverka klimatförändringen är som att be dem dricka mer vatten för att hÃ¥lla tillbaka den stigande havsnivÃ¥n.”
Till detta kommer det som pÃ¥ dunkel teknisk jargong – sÃ¥dan som branschen är fylld av – kallas “additionalitetsproblemet”. Ett färskt flaggskepp för Climate Care är installeringen av lÃ¥genergilampor i en kÃ¥kstad i Kapstaden. Det marknadsförs som ett klimatfrälsningsprojekt Ã¥t västerlänningar att finansiera. Men nÃ¥gra mÃ¥nader efter projektets invigning började Kapstadens elbolag pÃ¥ egen bekostnad installera just lÃ¥genergilampor till mÃ¥nga gÃ¥nger fler konsumenter i samma kÃ¥kstäder, eller med andra ord: utdelningen skulle ha ägt rum även utan pengarna frÃ¥n Climate Care, vars utkolporterade motvikt till västerländska utsläpp därmed saknade “additionalitet”: de gjorde varken till eller frÃ¥n. Men det gjorde utsläppen. Det har visat sig notoriskt omöjligt för kompensationsföretagen att bevisa att deras projekt faktiskt gör skillnad, att förebyggandet av utsläpp eller bindningen av koldioxid inte skulle ha ägt rum i vilket fall som helst.
Däremot är det övertydligt att den kapitalistiska världsekonomin nu har fött fram ännu en bransch som för sin överlevnad kräver förevigat fossilfrosseri. Den dag de fossila bränslena lämnas i fred under jorden kommer inte en människa att köpa sig koldioxidneutralitet. Det var ingen mindre än Joe Strummer, den gamle sÃ¥ngaren i The Clash, som kläckte konceptet. Kevin Smith berättar historien om hur Strummer vid en festival Ã¥r 1996 satt runt en eld med nÃ¥gra vänner ur musikbranschen, som sedan startade Future Forests – i dag Climate Neutral Company – och Ã¥r 2003 fick Rolling Stone att kompensera en turné genom att köpa 2.800 nyplanterade träd. Ã…ret därpÃ¥ deklarerade Brad Pitt att han köpt en skog i Buthan som gottgörelse för sitt koldioxidintensiva Hollywood-liv. Coldplay, Simply Red och Iron Maiden är andra moderna helgon som lÃ¥nat sina glorior till branschen, men de verkliga storkunderna är just de företag som är mest kroniskt beroende av koldioxidutsläpp: oljebolag som BP, bilföretag som Fiat, Mazda och Audi, flygbolag som British Airways.
Alla kan de nu posera, intill de rättrÃ¥diga kändisarna, som klimatmedvetna dygdemönster. Och de kan göra det pÃ¥ bekostnad av människor i världens periferi som mÃ¥ste släppa ifrÃ¥n sin mark till eukalyptusplantage, som straffas – ibland med fängslanden och tortyr – om de fortsätter hämta ved eller valla sin boskap i skogen, som fördrivs frÃ¥n sina hem för att bereda plats för botens sakrament Ã¥t rika västerlänningar.
De båda rapporterna dokumenterar fall efter fall av människorättskränkning och ekologisk förstörelse där branschen drar fram.
Det mÃ¥ste vara rekord i kapitalistisk irrationalism. Själva handelsvaran – en upplevelse av sinnesfrid – strider mot klimatvetenskapens fundamenta. Men den största faran är att kompensationsmarknaden, när den nu nÃ¥r ut till allt bredare segment av konsumenter, predikar att du som individ kan rädda klimatet genom att betala ett pris pÃ¥ en marknad, du kan sätta in lite extra pengar och sedan fortsätta som förrut, du behöver inte organisera dig eller gÃ¥ ut pÃ¥ gatorna eller ta strid mot fossila företag, utan kan betala experter för att lösa ditt privata koldioxidproblem.
I denna besynnerliga syntes av marknadslogik och kristen syndalära utpekas samtidigt den individuella konsumenten som skyldig till fossilbränsleekonomin: han eller hon ska känna skuld, och sedan vederkvickas i återlösningen.
Men som Larry Lohman skriver “fordrar inte klimatkrisen att människor känner skuld. Vad som krävs är att de blir medvetna om rötterna till problemet och gÃ¥r samman med andra i politisk handling” för att Ã¥stadkomma en total omorganisering av samhället, sÃ¥ att “de Ã¥terstÃ¥ende fossila bränslena fÃ¥r stanna under jord”.
För sådan handling är inte kompensationsmarknaden en hjälp. Den är ett hinder.
Artikeln har tidigare publicerats på Dagens Nyheters kultursidor.
Rapporter
- Carbon Trading РA Critical Conversation on Climate Change, Privatisation and Power, Larry Lohmann, Dag Hammarskj̦ld Foundation
- The Carbon Neutral Myth – Offset Indulgences for your Climate Sins, Kevin Smith, Transnational Institute
Jamen, är inte det här gammal kunskap?
Saken är väl att den kol och olja man gräver upp ur jorden inte ingår i det kretslopp som träden ingår i nu, och därmed tillför CO2.. och därigenom kan man inte kompensera för det..?
Olle, tanken är ju att du ska betala någon annan för att minska sina fossila utsläpp alternativt öka deras naturliga co2-absorbering. Sen kan man ifrågasätta om det fungerar i praktiken, vilket Andreas Malm gör ovan.
Här är en annan synvinkel pÃ¥ det hela: http://cheatneutral.com/ (Varning för brittisk humor 🙂
Spana in vår adbust på Dagens Nyheters reklam för sina avlatsbrev:
http://www.arbetaren.se/klimatblogg/2007/04/05/adbust-pa-dagens-nyheter/
SVT:s vetenskapsmagasinet förde fram samma kritik i går kväll. Väldigt bra. Förhoppningsvis får företag som funderat på att börja med liknande projekt en tankeställare.
Ett tag tyckte jag att Kompensation var en bra produkt. Alltid bra med lite insyn i hur naiv jag är :).
Är det någon som har koll på vad som krävs för att binda koldioxid på ett sådant sätt att man får det ur kretsloppet? Är det över huvudtaget möjligt och om så är energiåtgången samma som den energi som erhålls vid frigörandet?
Koldioxidkompensation kan ordnas på så många sätt:
* Täcka över soptippar för att hindra metanutsläpp (och helst ta tillvara på metanet som bränsle.
* Bygga vindkraftverk som ersätter kolkraft
etc.
Det går helt enkelt inte att dra alla de olika projekt som förekommer över en kam och påstå att det är bluff alltihop.
Har jag läst dåligt nu igen? Jag trodde att kompensation handlade om att man strävar efter att ta bort växthusgaser i samma mängd som man producerar dem. Typ genom att plantera träd som konsumerar växthusgaser.
Att bygga ett vindkraftverk minskar pÃ¥ intet sätt mängden växthusgaser i atmosfären. Det skapas bara “ytterligare” ett sätt att generera energi. Flygbolaget skulle dÃ¥ kunna säga att vi fÃ¥r släppa ut hur mycket vi vill eftersom vi fÃ¥r vÃ¥r energi frÃ¥n vindkraftverk, emedan den energi som producerades i kolkraftverket köps upp av nÃ¥gon annan. SÃ¥ länge utbudet finns, finns konsumtionen, och den sÃ¥ kallade kompensationen är bara ett illa dolt fribrev. Eventuellt skulle man kunna tänka sig att flygbolaget verkar pÃ¥ marginalen genom att pÃ¥skynda framtagningen av alternativa energikällor, men det handlar fortfarande inte om kompensation sÃ¥ som jag förstod det när jag läste det.
Även att täcka över soptippar är “produktions hämmande” och ingen riktig “kompensation”, men Ã¥terigen, jag kanske läste fel men Ã¥ andra sidan sÃ¥ blir ordet “kompensation” fel dÃ¥.
För övrigt är ordet “bluff” ett mycket starkt uttryck som jag arkiverart tillsammans med “konspiration” och “korrumperad” frÃ¥n tidigare kommentarer. Det behöver inte vara illvilja bakom nÃ¥got som inte fungerar som det är tänkt!
Micromiljökompensation: Prutta inte på en dag så får du åka bil till jobbet!
Slog mig just … om miljökompensation handlar om att minska produktion i samma utsträckning som man producerar sÃ¥ behöver flygbolagen inte ens bygga ett vindkraftverk. Det räcker med att de vid inköp av en ny flotilj skrotar den gamla. Eftersom den gamla producerade lika mycket gaser som den nya har de kompenserat och kan flyga vidare med gott miljösamvete.
Yoki, det hela är en komplicerad fråga. Miljömärkt el klassar jag t ex som rätt mycket bluff eftersom den till stor del är redan existerande vattenkraft som skulle producerats i vilket fall som helst.
Att däremot investera i ny vindkraft leder till minskade utsläpp och dÃ¥ spelar det mindre roll om man fysiskt plockar bort koldioxid frÃ¥n atmosfären eller hindrar att ny släpps ut. Som artikeln konstaterar finns det ett “additionalitetsproblemâ€: kan man vara säker pÃ¥ att det man gör inte ändÃ¥ skulle blivit gjort, men i frÃ¥gan om att ersätta kolkraft är behovet närmast obegränsat och det som begränsar är tillgÃ¥ngen pÃ¥ kapital och att kolkraft fortfarande är billigare. (Än bättre vore om man införde en koldioxidskatt som gjorde sÃ¥dana investeringar sÃ¥ lönsamma att de skedde i vilket fall som helst, men det är nÃ¥got man inte kan göra som privatperson).
Att täcka soptippar är något som *borde* göras i vilket fall som helst, men om det inte görs så är det ett mycket billigt sätt att reducera uppvärmningen. Marknaden för den typen av åtgärder lär dock snart mättas om fler börjar bli intresserade av klimatkompensation, men det är inget fel i det, det är bara naturligt att marginalkostnaden för att minska utsläppen gradvis stiger.
I stort håller jag med. Min uppfattning av begreppet kompensation var snarare att man kompenserar frisläppande av växthusgaser, med bindande av växthusgaser i samma mängd.
Både byggandet av vindkraftverk och övertäckandet av soptippar är engångsåtgärder som inte kompenserar även om de fortfarande är positiva åtgärder. I sista ändan blir då kompensatinen mera ett sätt att kanalisera industrins överskott till miljöåtgärder.
Det vill säga ett flygbolag kan köpa sig rätten att förorena genom att åtgärda något som redan borde vara åtgärdat genom beskattning av just industrin. Jag är dock ingen fundamentalist, så fungerar det så är det ju alltid bra.
Däremot är jag mycket skeptisk till att byggandet av ett vindkraftverk leder till minskade utsläpp av växthusgaser. De ekonomiska mekanismer som jag kan överblicka just nu tror jag inte på något sätt leder till minskade utsläpp. Så länge som det är ekonomiskt lönsamt att elda kol för el så kommer man att göra det oavsett hur många vinkdraftverk som finns. Utbudet finner sin efterfrågan och ett extra vindkrafverk kommer bara att leda till ökat utbud av energi och därmed billigare energipriser och ökad konsumtion. Men nu är jag kanske bara negativ igen :).