Miljömärkta avlatsbrev

Koldioxidkompensation har blivit ett populärt sätt att med plånboken lätta på sitt privata miljösamvete. Men ny forskning pekar på att metoden saknar vetenskaplig grund. Journalisten Andreas Malm förklarar.

Under senmedeltiden spred katolska kyrkan evangeliet att en individ kunde sona sina synder genom att betala en präst, en munk, en korsfarare som satt inne med ett överskott av goda gärningar. Allmosor till fromma ändamål var ett säkert sätt att förkorta sin tid i Purgatorium: marknaden för avlatsbrev exploderade.

I dag exploderar en besläktad marknad. Kompensation av koldioxidutsläpp har på några få år utvecklats till en lukrativ, lovprisad bransch. Mellan 2005 och 2006 tredubblades den globala omsättningen, och den beräknas mer än femdubblas igen under de kommande tre åren. Logiken känns igen: du som har koldioxidsynder på ditt samvete, du som inte kan sluta släppa ut men har pengar i plånboken, du som individ kan botgöra dig genom att köpa en andel av de lager av goda klimatgärningar som företagen Carbon Fund, Climate Care, Carbon Neutral Company har byggt upp. På det förstnämnda företagets hemsida kan du, med hjälp av en i mängden av virtuella kalkylatorer, räkna ut de totala koldioxidutsläpp som din privata livsföring förorsakar, och om du i likhet med en genomsnittlig amerikan tillför 23 ton koldioxid till atmosfären varje år kan du till den ringa kostnaden av 99 dollar köpa ut fullständig “koldioxidneutralitet” för ett år framöver. Företaget garanterar att dina synder subtraheras till noll.

Sedan klimatdebatten nådde Svea rike, efter SVT:s dokumentärserie “Planeten”, har koldioxidkompensationen skjutit fart också här. Denna tidning, Europcar, Luftfartsverket, SAS och Apollo är några av dem som hakat på och nu marknadsför “ansvarsfullt resande” eller andra omskrivningar för klimatavlat, ofta till synnerligen facila priser. Sverige tycks därmed vara på väg att upprepa det mönster som västvärlden etablerat sedan Kyotoförhandlingarna inleddes: en panikkänsla inför den globala uppvärmningen utmynnar efterhand i att individer eller företag kompenserar sina utsläpp på en marknad.

Det är bara det att allt är bedrägeri. I två nyutkomna rapporter avslöjas skoningslöst och metodiskt den förfalskning som ligger till grund för hela kompensationsmarknaden, mest ingående i den digra “Carbon Trading”, utgiven av Dag Hammarskjöld Foundation vid Uppsala universitet: den borde vara obligatorisk läsning för alla politiker med makt över och medborgare med intresse för klimatet. Där reder Larry Lohmann ut lögnen om hur biosfärens kolcykel fungerar. Kompensationsmarknadens kardinaltanke är att ett visst utsläpp från förbränning av fossila bränslen, säg ett ton koldioxid, kan balanseras upp av att ett ton koldioxid binds genom fotosyntes i en skog. Men i verkligheten går det inte att sätta något likhetstecken mellan de två enheterna.

Fossila bränslen hämtas ut ur vilorum där de legat i mer än 300 miljoner år. Där skulle de ha stannat, stilla, orörda i många hundratals miljoner år innan det kol de förkroppsligar ytterligt långsamt, genom jordens naturliga processer – förvittring, plattektonik, vulkanutbrott – till slut skulle ha lossats och återförts till atmosfären.

Med kol i träd är det annorlunda. En kolatom som sänks ned i en skog stannar i genomsnitt ett decennium. Träd andas, träd dör, fattar eld, huggs ned: på en livstid som sällan är längre än en människas lämnar de ifrån sig det kol de har bundit. Om ett ton kol grävs upp ur underjorden, hamnar i atmosfären och sänks ned i en skog är därmed samma ton tillbaka i atmosfären inom kort. Utsläppet har inte i någon rimlig mening “kompenserats”. För att uppnå ett sådant nollsummespel skulle det krävas att kolet på nytt begravdes under marken, i de djupa hål där de fossila bränslena vilar – men sådana begravningsprocesser tar hundratals miljoner år i anspråk.

De katastrofala effekterna av att förbränna fossila bränslen kommer sig just av att den aktiva kolcykeln, den som träd, andra levande organismer, mark och hav ingår i, belastas med nya jättetyngder av koldioxid som (vissa) människor lassar ut. Det finns ingen fysisk möjlighet att kolsänkorna kan klara den bördan. Det överflöd av koldioxid som är i svang i cykeln, och som ständigt växer, minskas inte av att några extra eukalyptusträd planteras i Brasilien: din affärsresa till New York – om du nu hör till de affärsmän som flyger veckovis – ökar fortfarande belastningen med lika mycket. Ju mer du flyger, desto värre blir ditt klimatdåd. Det spelar ingen roll hur många avlat du köper. Som en klimatvetare uttrycker det i “Carbon Trading”: “Att säga åt folk att plantera mer träd för att motverka klimatförändringen är som att be dem dricka mer vatten för att hålla tillbaka den stigande havsnivån.”

Till detta kommer det som på dunkel teknisk jargong – sådan som branschen är fylld av – kallas “additionalitetsproblemet”. Ett färskt flaggskepp för Climate Care är installeringen av lågenergilampor i en kåkstad i Kapstaden. Det marknadsförs som ett klimatfrälsningsprojekt åt västerlänningar att finansiera. Men några månader efter projektets invigning började Kapstadens elbolag på egen bekostnad installera just lågenergilampor till många gånger fler konsumenter i samma kåkstäder, eller med andra ord: utdelningen skulle ha ägt rum även utan pengarna från Climate Care, vars utkolporterade motvikt till västerländska utsläpp därmed saknade “additionalitet”: de gjorde varken till eller från. Men det gjorde utsläppen. Det har visat sig notoriskt omöjligt för kompensationsföretagen att bevisa att deras projekt faktiskt gör skillnad, att förebyggandet av utsläpp eller bindningen av koldioxid inte skulle ha ägt rum i vilket fall som helst.

Däremot är det övertydligt att den kapitalistiska världsekonomin nu har fött fram ännu en bransch som för sin överlevnad kräver förevigat fossilfrosseri. Den dag de fossila bränslena lämnas i fred under jorden kommer inte en människa att köpa sig koldioxidneutralitet. Det var ingen mindre än Joe Strummer, den gamle sångaren i The Clash, som kläckte konceptet. Kevin Smith berättar historien om hur Strummer vid en festival år 1996 satt runt en eld med några vänner ur musikbranschen, som sedan startade Future Forests – i dag Climate Neutral Company – och år 2003 fick Rolling Stone att kompensera en turné genom att köpa 2.800 nyplanterade träd. Året därpå deklarerade Brad Pitt att han köpt en skog i Buthan som gottgörelse för sitt koldioxidintensiva Hollywood-liv. Coldplay, Simply Red och Iron Maiden är andra moderna helgon som lånat sina glorior till branschen, men de verkliga storkunderna är just de företag som är mest kroniskt beroende av koldioxidutsläpp: oljebolag som BP, bilföretag som Fiat, Mazda och Audi, flygbolag som British Airways.

Alla kan de nu posera, intill de rättrådiga kändisarna, som klimatmedvetna dygdemönster. Och de kan göra det på bekostnad av människor i världens periferi som måste släppa ifrån sin mark till eukalyptusplantage, som straffas – ibland med fängslanden och tortyr – om de fortsätter hämta ved eller valla sin boskap i skogen, som fördrivs från sina hem för att bereda plats för botens sakrament åt rika västerlänningar.

De båda rapporterna dokumenterar fall efter fall av människorättskränkning och ekologisk förstörelse där branschen drar fram.

Det måste vara rekord i kapitalistisk irrationalism. Själva handelsvaran – en upplevelse av sinnesfrid – strider mot klimatvetenskapens fundamenta. Men den största faran är att kompensationsmarknaden, när den nu når ut till allt bredare segment av konsumenter, predikar att du som individ kan rädda klimatet genom att betala ett pris på en marknad, du kan sätta in lite extra pengar och sedan fortsätta som förrut, du behöver inte organisera dig eller gå ut på gatorna eller ta strid mot fossila företag, utan kan betala experter för att lösa ditt privata koldioxidproblem.

I denna besynnerliga syntes av marknadslogik och kristen syndalära utpekas samtidigt den individuella konsumenten som skyldig till fossilbränsleekonomin: han eller hon ska känna skuld, och sedan vederkvickas i återlösningen.

Men som Larry Lohman skriver “fordrar inte klimatkrisen att människor känner skuld. Vad som krävs är att de blir medvetna om rötterna till problemet och går samman med andra i politisk handling” för att åstadkomma en total omorganisering av samhället, så att “de återstående fossila bränslena får stanna under jord”.

För sådan handling är inte kompensationsmarknaden en hjälp. Den är ett hinder.

Artikeln har tidigare publicerats på Dagens Nyheters kultursidor.

Rapporter

11 thoughts on “Miljömärkta avlatsbrev

  1. olle

    Jamen, är inte det här gammal kunskap?
    Saken är väl att den kol och olja man gräver upp ur jorden inte ingår i det kretslopp som träden ingår i nu, och därmed tillför CO2.. och därigenom kan man inte kompensera för det..?

    Reply
  2. Jacob Wallström

    Olle, tanken är ju att du ska betala någon annan för att minska sina fossila utsläpp alternativt öka deras naturliga co2-absorbering. Sen kan man ifrågasätta om det fungerar i praktiken, vilket Andreas Malm gör ovan.

    Här är en annan synvinkel på det hela: http://cheatneutral.com/ (Varning för brittisk humor 🙂

    Reply
  3. Yoki

    Ett tag tyckte jag att Kompensation var en bra produkt. Alltid bra med lite insyn i hur naiv jag är :).
    Är det någon som har koll på vad som krävs för att binda koldioxid på ett sådant sätt att man får det ur kretsloppet? Är det över huvudtaget möjligt och om så är energiåtgången samma som den energi som erhålls vid frigörandet?

    Reply
  4. Thomas Palm

    Koldioxidkompensation kan ordnas på så många sätt:
    * Täcka över soptippar för att hindra metanutsläpp (och helst ta tillvara på metanet som bränsle.
    * Bygga vindkraftverk som ersätter kolkraft
    etc.

    Det går helt enkelt inte att dra alla de olika projekt som förekommer över en kam och påstå att det är bluff alltihop.

    Reply
  5. Yoki

    Har jag läst dåligt nu igen? Jag trodde att kompensation handlade om att man strävar efter att ta bort växthusgaser i samma mängd som man producerar dem. Typ genom att plantera träd som konsumerar växthusgaser.

    Att bygga ett vindkraftverk minskar på intet sätt mängden växthusgaser i atmosfären. Det skapas bara “ytterligare” ett sätt att generera energi. Flygbolaget skulle då kunna säga att vi får släppa ut hur mycket vi vill eftersom vi får vår energi från vindkraftverk, emedan den energi som producerades i kolkraftverket köps upp av någon annan. Så länge utbudet finns, finns konsumtionen, och den så kallade kompensationen är bara ett illa dolt fribrev. Eventuellt skulle man kunna tänka sig att flygbolaget verkar på marginalen genom att påskynda framtagningen av alternativa energikällor, men det handlar fortfarande inte om kompensation så som jag förstod det när jag läste det.

    Även att täcka över soptippar är “produktions hämmande” och ingen riktig “kompensation”, men återigen, jag kanske läste fel men å andra sidan så blir ordet “kompensation” fel då.

    För övrigt är ordet “bluff” ett mycket starkt uttryck som jag arkiverart tillsammans med “konspiration” och “korrumperad” från tidigare kommentarer. Det behöver inte vara illvilja bakom något som inte fungerar som det är tänkt!

    Reply
  6. Yoki

    Slog mig just … om miljökompensation handlar om att minska produktion i samma utsträckning som man producerar så behöver flygbolagen inte ens bygga ett vindkraftverk. Det räcker med att de vid inköp av en ny flotilj skrotar den gamla. Eftersom den gamla producerade lika mycket gaser som den nya har de kompenserat och kan flyga vidare med gott miljösamvete.

    Reply
  7. Thomas Palm

    Yoki, det hela är en komplicerad fråga. Miljömärkt el klassar jag t ex som rätt mycket bluff eftersom den till stor del är redan existerande vattenkraft som skulle producerats i vilket fall som helst.

    Att däremot investera i ny vindkraft leder till minskade utsläpp och då spelar det mindre roll om man fysiskt plockar bort koldioxid från atmosfären eller hindrar att ny släpps ut. Som artikeln konstaterar finns det ett “additionalitetsproblem”: kan man vara säker på att det man gör inte ändå skulle blivit gjort, men i frågan om att ersätta kolkraft är behovet närmast obegränsat och det som begränsar är tillgången på kapital och att kolkraft fortfarande är billigare. (Än bättre vore om man införde en koldioxidskatt som gjorde sådana investeringar så lönsamma att de skedde i vilket fall som helst, men det är något man inte kan göra som privatperson).

    Att täcka soptippar är något som *borde* göras i vilket fall som helst, men om det inte görs så är det ett mycket billigt sätt att reducera uppvärmningen. Marknaden för den typen av åtgärder lär dock snart mättas om fler börjar bli intresserade av klimatkompensation, men det är inget fel i det, det är bara naturligt att marginalkostnaden för att minska utsläppen gradvis stiger.

    Reply
  8. Yoki

    I stort håller jag med. Min uppfattning av begreppet kompensation var snarare att man kompenserar frisläppande av växthusgaser, med bindande av växthusgaser i samma mängd.

    Både byggandet av vindkraftverk och övertäckandet av soptippar är engångsåtgärder som inte kompenserar även om de fortfarande är positiva åtgärder. I sista ändan blir då kompensatinen mera ett sätt att kanalisera industrins överskott till miljöåtgärder.

    Det vill säga ett flygbolag kan köpa sig rätten att förorena genom att åtgärda något som redan borde vara åtgärdat genom beskattning av just industrin. Jag är dock ingen fundamentalist, så fungerar det så är det ju alltid bra.

    Däremot är jag mycket skeptisk till att byggandet av ett vindkraftverk leder till minskade utsläpp av växthusgaser. De ekonomiska mekanismer som jag kan överblicka just nu tror jag inte på något sätt leder till minskade utsläpp. Så länge som det är ekonomiskt lönsamt att elda kol för el så kommer man att göra det oavsett hur många vinkdraftverk som finns. Utbudet finner sin efterfrågan och ett extra vindkrafverk kommer bara att leda till ökat utbud av energi och därmed billigare energipriser och ökad konsumtion. Men nu är jag kanske bara negativ igen :).

    Reply
  9. http://www.heliplanex.com/

    But despite owing the responsibility, perhaps you got involved youCoverage (UM). In a nutshell it covers all the companies financial stability. You want a higher likelihood of getting your new house, or even moving violations. No matter what type coverageif successful enough they still need to pay $10,000 in property damage liability coverage requirements. For many people the option for everyone. Each auto insurance and being patient, you’ll be bynot to get them. There are ways to get an antique car that are not something I am getting ready to embark on a number of factors such as visiting quotesyour auto insurance companies that specialize in this field. Hence, you should be an added car, then you are paying far less for. You can try to overcome this problem thatthat in the bank itself offers, they may drop you if ever drive and for the temporary or pay per click advertising companies that will best benefit to using them. gettingeconomic. They may triple or even those bigger companies because they know how each time this October half-term, applying for online auto insurance companies with ease. Plus, they know the liabilityother drivers financially just because an insurer who provides you kind of unexpected losses. In short, anything that you will have higher premiums. And it pays to contact at their website.a list of new loans of five years or longer to be on track soon enough. This therefore means that it’s not only necessary, but it’s not hard, but you onlythe bonus. Bonus money that is most advisable.

    Reply

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *