Miljömärkta avlatsbrev

Koldioxidkompensation har blivit ett populärt sätt att med plånboken lätta på sitt privata miljösamvete. Men ny forskning pekar på att metoden saknar vetenskaplig grund. Journalisten Andreas Malm förklarar.

Under senmedeltiden spred katolska kyrkan evangeliet att en individ kunde sona sina synder genom att betala en präst, en munk, en korsfarare som satt inne med ett överskott av goda gärningar. Allmosor till fromma ändamål var ett säkert sätt att förkorta sin tid i Purgatorium: marknaden för avlatsbrev exploderade.

I dag exploderar en besläktad marknad. Kompensation av koldioxidutsläpp har på några få år utvecklats till en lukrativ, lovprisad bransch. Mellan 2005 och 2006 tredubblades den globala omsättningen, och den beräknas mer än femdubblas igen under de kommande tre åren. Logiken känns igen: du som har koldioxidsynder på ditt samvete, du som inte kan sluta släppa ut men har pengar i plånboken, du som individ kan botgöra dig genom att köpa en andel av de lager av goda klimatgärningar som företagen Carbon Fund, Climate Care, Carbon Neutral Company har byggt upp. På det förstnämnda företagets hemsida kan du, med hjälp av en i mängden av virtuella kalkylatorer, räkna ut de totala koldioxidutsläpp som din privata livsföring förorsakar, och om du i likhet med en genomsnittlig amerikan tillför 23 ton koldioxid till atmosfären varje år kan du till den ringa kostnaden av 99 dollar köpa ut fullständig “koldioxidneutralitet” för ett år framöver. Företaget garanterar att dina synder subtraheras till noll.

Sedan klimatdebatten nådde Svea rike, efter SVT:s dokumentärserie “Planeten”, har koldioxidkompensationen skjutit fart också här. Denna tidning, Europcar, Luftfartsverket, SAS och Apollo är några av dem som hakat på och nu marknadsför “ansvarsfullt resande” eller andra omskrivningar för klimatavlat, ofta till synnerligen facila priser. Sverige tycks därmed vara på väg att upprepa det mönster som västvärlden etablerat sedan Kyotoförhandlingarna inleddes: en panikkänsla inför den globala uppvärmningen utmynnar efterhand i att individer eller företag kompenserar sina utsläpp på en marknad.

Det är bara det att allt är bedrägeri. I två nyutkomna rapporter avslöjas skoningslöst och metodiskt den förfalskning som ligger till grund för hela kompensationsmarknaden, mest ingående i den digra “Carbon Trading”, utgiven av Dag Hammarskjöld Foundation vid Uppsala universitet: den borde vara obligatorisk läsning för alla politiker med makt över och medborgare med intresse för klimatet. Där reder Larry Lohmann ut lögnen om hur biosfärens kolcykel fungerar. Kompensationsmarknadens kardinaltanke är att ett visst utsläpp från förbränning av fossila bränslen, säg ett ton koldioxid, kan balanseras upp av att ett ton koldioxid binds genom fotosyntes i en skog. Men i verkligheten går det inte att sätta något likhetstecken mellan de två enheterna.

Fossila bränslen hämtas ut ur vilorum där de legat i mer än 300 miljoner år. Där skulle de ha stannat, stilla, orörda i många hundratals miljoner år innan det kol de förkroppsligar ytterligt långsamt, genom jordens naturliga processer – förvittring, plattektonik, vulkanutbrott – till slut skulle ha lossats och återförts till atmosfären.

Med kol i träd är det annorlunda. En kolatom som sänks ned i en skog stannar i genomsnitt ett decennium. Träd andas, träd dör, fattar eld, huggs ned: på en livstid som sällan är längre än en människas lämnar de ifrån sig det kol de har bundit. Om ett ton kol grävs upp ur underjorden, hamnar i atmosfären och sänks ned i en skog är därmed samma ton tillbaka i atmosfären inom kort. Utsläppet har inte i någon rimlig mening “kompenserats”. För att uppnå ett sådant nollsummespel skulle det krävas att kolet på nytt begravdes under marken, i de djupa hål där de fossila bränslena vilar – men sådana begravningsprocesser tar hundratals miljoner år i anspråk.

De katastrofala effekterna av att förbränna fossila bränslen kommer sig just av att den aktiva kolcykeln, den som träd, andra levande organismer, mark och hav ingår i, belastas med nya jättetyngder av koldioxid som (vissa) människor lassar ut. Det finns ingen fysisk möjlighet att kolsänkorna kan klara den bördan. Det överflöd av koldioxid som är i svang i cykeln, och som ständigt växer, minskas inte av att några extra eukalyptusträd planteras i Brasilien: din affärsresa till New York – om du nu hör till de affärsmän som flyger veckovis – ökar fortfarande belastningen med lika mycket. Ju mer du flyger, desto värre blir ditt klimatdåd. Det spelar ingen roll hur många avlat du köper. Som en klimatvetare uttrycker det i “Carbon Trading”: “Att säga åt folk att plantera mer träd för att motverka klimatförändringen är som att be dem dricka mer vatten för att hålla tillbaka den stigande havsnivån.”

Till detta kommer det som på dunkel teknisk jargong – sådan som branschen är fylld av – kallas “additionalitetsproblemet”. Ett färskt flaggskepp för Climate Care är installeringen av lågenergilampor i en kåkstad i Kapstaden. Det marknadsförs som ett klimatfrälsningsprojekt åt västerlänningar att finansiera. Men några månader efter projektets invigning började Kapstadens elbolag på egen bekostnad installera just lågenergilampor till många gånger fler konsumenter i samma kåkstäder, eller med andra ord: utdelningen skulle ha ägt rum även utan pengarna från Climate Care, vars utkolporterade motvikt till västerländska utsläpp därmed saknade “additionalitet”: de gjorde varken till eller från. Men det gjorde utsläppen. Det har visat sig notoriskt omöjligt för kompensationsföretagen att bevisa att deras projekt faktiskt gör skillnad, att förebyggandet av utsläpp eller bindningen av koldioxid inte skulle ha ägt rum i vilket fall som helst.

Däremot är det övertydligt att den kapitalistiska världsekonomin nu har fött fram ännu en bransch som för sin överlevnad kräver förevigat fossilfrosseri. Den dag de fossila bränslena lämnas i fred under jorden kommer inte en människa att köpa sig koldioxidneutralitet. Det var ingen mindre än Joe Strummer, den gamle sångaren i The Clash, som kläckte konceptet. Kevin Smith berättar historien om hur Strummer vid en festival år 1996 satt runt en eld med några vänner ur musikbranschen, som sedan startade Future Forests – i dag Climate Neutral Company – och år 2003 fick Rolling Stone att kompensera en turné genom att köpa 2.800 nyplanterade träd. Året därpå deklarerade Brad Pitt att han köpt en skog i Buthan som gottgörelse för sitt koldioxidintensiva Hollywood-liv. Coldplay, Simply Red och Iron Maiden är andra moderna helgon som lånat sina glorior till branschen, men de verkliga storkunderna är just de företag som är mest kroniskt beroende av koldioxidutsläpp: oljebolag som BP, bilföretag som Fiat, Mazda och Audi, flygbolag som British Airways.

Alla kan de nu posera, intill de rättrådiga kändisarna, som klimatmedvetna dygdemönster. Och de kan göra det på bekostnad av människor i världens periferi som måste släppa ifrån sin mark till eukalyptusplantage, som straffas – ibland med fängslanden och tortyr – om de fortsätter hämta ved eller valla sin boskap i skogen, som fördrivs från sina hem för att bereda plats för botens sakrament åt rika västerlänningar.

De båda rapporterna dokumenterar fall efter fall av människorättskränkning och ekologisk förstörelse där branschen drar fram.

Det måste vara rekord i kapitalistisk irrationalism. Själva handelsvaran – en upplevelse av sinnesfrid – strider mot klimatvetenskapens fundamenta. Men den största faran är att kompensationsmarknaden, när den nu når ut till allt bredare segment av konsumenter, predikar att du som individ kan rädda klimatet genom att betala ett pris på en marknad, du kan sätta in lite extra pengar och sedan fortsätta som förrut, du behöver inte organisera dig eller gå ut på gatorna eller ta strid mot fossila företag, utan kan betala experter för att lösa ditt privata koldioxidproblem.

I denna besynnerliga syntes av marknadslogik och kristen syndalära utpekas samtidigt den individuella konsumenten som skyldig till fossilbränsleekonomin: han eller hon ska känna skuld, och sedan vederkvickas i återlösningen.

Men som Larry Lohman skriver “fordrar inte klimatkrisen att människor känner skuld. Vad som krävs är att de blir medvetna om rötterna till problemet och går samman med andra i politisk handling” för att åstadkomma en total omorganisering av samhället, så att “de återstående fossila bränslena får stanna under jord”.

För sådan handling är inte kompensationsmarknaden en hjälp. Den är ett hinder.

Artikeln har tidigare publicerats på Dagens Nyheters kultursidor.

Rapporter